Muinaisasutus

Kuuntele sikoangervoa / Lyssna på brudbröd / Listen to dropwort

 

Sikoangervo
Filipendula vulgaris

Sikoangervo on kotoisin Euraasian aroilta. Suomessa se on muinais- ja kulttuuritulokas, jonka levinneisyys rajoittuu lähinnä Lounais- ja Etelä-Suomeen sekä Hämeeseen. Se noudattelee melko tarkoin pronssi- ja rautakauden asutusalueita ja lajin runsaat esiintymät sijaitsevat usein esihistoriallisilla asuinpaikoilla. Sikoangervoa pidetäänkin metallikautisten asuinpaikkojen indikaattorilajina. Sen kasvupaikkoja ovat kalkkipitoiset kuivahkot pientareet, penkereet, kedot, rinneniityt ja kalliot. Pitkulaisia juurimukuloita on ainakin viikinkiajalla käytetty ihmisravinnoksi. Ne ovat myös sikojen herkkua. Seilin saarella sikoangervoa kasvaa yhdysaluslaiturilta Fodgebyn talolle johtavan tien viereisellä kallioniityllä. Kasvupaikalla ei ole tehty arkeologisia kaivauksia, mutta todennäköisesti alueella on ollut metallikautista asutusta.

Kuvataiteilija Kalle Hamm

 

Muinaisasutus

Sikoangervo on euraasialainen arokasvi, joka kasvaa Suomessa levinnäisyysalueensa pohjoisrajalla. Se onkin meillä selkeästi ihmisen levittämä muinaistulokas, aikansa ”vieraslaji”. Ajanlaskumme alussa Etelä-Suomen asukkaat raivasivat jokivarsialueita laidunnukseen ja viljelyyn. Samalla he loivat edellytykset nk. arolajiston leviämiselle, joihin luetaan jääkautta seuranneen arovaiheen jäännelajit kuten sikoangervo ja jänönapila.

Rautakauden asutuksen muokkaama avoin maisema edesauttoi näiden kasvien vakiintumista Suomessa. Sikoangervon kasvupaikat sijoittuvat lähes täysin Lounais-Suomen pronssi- ja rautakautisille asuinpaikoille. Kasvin avulla arkeologit ovat jäljittäneet tuon ajan asuinpaikkoja hyvin tuloksin. Rautakautisista haudoista ja asuinpaikoilta on löydetty sikoangervon mukuloita, joita on käytetty sekä eläinten että ihmisen ravintona. Niitä kerättiin ihmisen hätäravinnoksi vielä 1800-luvulla. Kuumennettuna kitkerän makuiset mukulat muuttuivat miedon pähkinän makuisiksi. 

Mukulat voivat säilyttää maassa itämiskykynsä jopa kymmeniä vuosia. Myös siementen itävyys on kokeissa todettu hyväksi.  Kasvi säilyi samoilla avoimilla asuinpaikoilla. Vain ihminen levitti kasvia kauemmas. Vapaana kulkeneet kotieläimet lannoittivat kasveja ja mukulasato hyötyi. Viljelykokeissa typpilannoitetta saaneiden mukuloiden koko kasvoi monikymmenkertaiseksi ja niiden tärkkelyspitoisuus läheni perunan vastaavaa pitoisuutta. Mukuloiden ravintoarvo oli siten huomattava. Kasvin säilyminen vuosisadasta toiseen samoilla kasvupaikoilla on merkittävä indikaattori rauta- ja pronssikautisista asuinpaikoista.

Sikoangervon mukuloita on käytetty myös lääkerohtona. Sikoangervon juuret ja versot sisältävät parkkiaineita ja salisyylihappoa. Siitä johtuu mukuloiden kitkerä maku. Juurista, kukista ja lehdistä saatavia rohdoksia on käytetty muun muassa reumatismin ja kihdin hoidossa. Venäjällä sikoangervon mukuloista valmistettua rohtoa mainitaan käytetyn kasvainten ja syövän hoidossa. Turun Akatemian lääketieteen professori Elias Tillandz käytti sikoangervosta nimeä Filipendula saxifraga rubra Turun ja sen ympäristön kasviluettelossa 1683.

Seilin saarella sikoangervoa kasvaa yhdysaluslaiturilta johtavan tien viereisellä kallioniityllä lähellä vanhaa saunarakennusta. Tämäkin kasvualue on supistunut huomattavasti viimeisten vuosikymmenien aikana.  Toinen pieni kasvupaikka Vaaraman huvilalle vievän tien varrella on kokonaan kadonnut. Nykyään sikoangervon kasvupaikat ovat radikaalisti vähentyneet, koska karjan laiduntaminen on lähestulkoon loppunut ja avoimet kasvupaikat ovat metsittyneet. Näin on tapahtunut myös Seilin saarella.

Dosentti Terttu Lempiäinen, Turun yliopiston kasvimuseo

 

Uusi Pangaia etusivu

 

Brudbröd 
Filipendula vulgaris

Brudbröd härstammar från Eurasiska stäppen. I Finland är det en antropokor arkeofyt, vars utbredning främst begränsas till Sydvästra och Södra Finland, och Tavastland. Utbredningen följer tämligen exakt bronsålders- och järnåldersbosättningen, och artens stora bestånd finns ofta vid förhistoriska bosättningar. Brudbröd anses därför vara en indikatorart för metallåldersbosättning. Den växer vid kalkrika torra renar, bankar, torrängar, ängssluttningar och hällar. De långsmala knölarna har åtminstone på vikingatiden ätits av människor. De uppskattas även av svin. På Själö växer brudbröd på hällmarksängen vid vägen från förbindelsebryggan till Fogdeby. Inga arkeologiska utgrävningar har gjorts på växtplatsen, men området har troligtvis varit bebodd under metallåldern.

Bildkonstnär Kalle Hamm

 

Förhistoriska bosättningar

Brudbröd är en växt från Eurasiska stäppen, och växer på dess utbrednings norra gräns i Finland. Det är tydligt en arkeofyt som förts hit av människan, en dåtida “främmande art”. De första århundradena e. Kr. röjde befolkningen i Södra Finland åstränder för bete och jordbruk. Detta tillåt så kallade stäppväxter att spridas; till dem tillhör växter såsom brudbröd och harklöver som lämnat kvar efter stäppfasen som följde istidens slut.

Det öppna landskapet som skapades omkring järnålderns bosättningar hjälpte dessa växter etablera sig i Finland. Brudbrödet växer nästan enbart vid brons- och järnålderns bosättningar i Sydvästra Finland. Växten har hjälpt arkeologer hitta dåtida bosättningar. Brudbrödets knölar har hittats i järnålderns gravar och vid bosättningarna – de har använts som föda för både djur och människor. De samlades som nödföda för människor ännu på 1800-talet. Knölarna är beska, men får en mild nötaktig smak när de hettas upp.

Knölarna kan behålla sin grobarhet i tiotals år under jorden. Även frönas grobarhet har visat sig vara bra i experiment. Växten förblev vid samma öppna växtplatser. Bara människan spred växten längre bort. Frigående husdjur gödslade växterna vilket gynnade knölskörden. I odlingsexperiment växte knölar som fått kvävegödsel tiotals gånger större, och deras stärkelseinnehåll närmade sig potatisens. Knölarna hade därmed ett gott näringsvärde. Växtens närvaro på samma växtplats i flera århundraden är en tydlig indikator på järn- och bronsålderns bosättningar.

Brudbrödets knölar har även använts som läkemedel. Rötterna och skotten innehåller tanniner och salicylsyra. Dessa orsakar knölarnas beska smak. Medikamenter gjorda av rötterna, blommorna och bladen har bland annat använts för att läka reumatism och gikt. I Ryssland lär brudbrödets knölar ha använts för att läka tumörer och cancer. Professor i medicin vid Kungliga Akademien i Åbo Elias Tillandz använde namnet ”Filipendula saxifraga rubra” för brudbröd i sin lista av växter i Åbo och dess omgivning 1683.

På Själö växer brudbröd på hällmarksängen bredvid vägen från förbindelsebryggan, nära den gamla bastun. Även denna växtplats har minskat i storlek de senaste årtiondena. En annan små växtplats vid vägen till Vaarama villa har helt försvunnit. Brudbrödets växtplatser har numera radikalt minskat, eftersom betande kor närmast försvunnit och de öppna växtplatserna förskogats. Så har även skett på Själö.

Docent Terttu Lempiäinen, Herbariet vid Åbo Universitet

 

Nya Pangaea startsida

Dropwort 
Filipendula vulgaris

Dropwort originates from the Eurasian steppe. It is an anthropochorous archaeophyte (spread by humans long ago) in Finland, whose distribution is largely limited to Southwestern and Southern Finland and Häme. The distribution follows Bronze and Iron Age inhabitation, and larger populations of the species are often found at prehistoric inhabited sites. Dropwort is thus held to be a good indicator species for inhabited sites of the Metal Ages. It grows on dry chalky roadsides, road banks, dry meadows, sloping meadows and rocky ground. The slender tubers were eaten by people during at least the Viking Age. They are also liked by pigs. Dropwort grows in the meadow by the road leading from the quay to Fogdeby. No archaeological excavations have been done at the site, but it has likely been inhabited dring the Metal Ages.

Visual artist Kalle Hamm

 

Prehistoric inhabitation

Dropwort is an Eurasian Steppe plant, which grows at its northern limit in Finland. It is clearly an archaeophyte brought by humans, a prehistoric “invasive species”. In the early centuries AD the inhabitants of southern Finland cleared river banks for pasture and fields. This allowed so called steppe plants to spread; these include remnants of the post-glacial steppe such as dropwort and hare’s-foot clover.

The open countryside near Iron Age inhabitation helped these plants establish themselves in Finland. Dropwort is almost entirely found at Bronze and Iron Age inhabited sites in southwestern Finland. The plant has helped archaeologists find such sites. Dropwort tubers have been found in Iron Age graves and at inhabited sites. They were eaten by both animals and humans, and were still being collected as famine food in the 19th century. Heating the (otherwise bitter) tubers gave them a mild nutty flavour.

The tubers can remain viable for decades underground. The seeds have also been found to have a good germination capacity in experiments. The plants remained at their cleared site, and only spread further with humans. Free-roaming domestic animals fertilised the plants, increasing the yield of tubers. Experiments where nitrogen fertiliser was given to the plants yielded tubers dozens of times larger in size, with a starch content comparable to potatoes. Their nutritional value was thus high. Plants that have maintained a population at a site for centuries are a good indicator of Iron and Bronze age inhabited sites.

Dropwort tubers have also been used medicinally. The roots and shoots contain tannins and salicylic acid. This gives the tubers their bitter taste. The roots, flowers and leaves have been used to treat rheumatism and gout. The tubers are said to have been used to treat tumours and cancer in Russia. Elias Tillandz, professor of medicine at the Royal Academy of Turku, called dropwort ”Filipendula saxifraga rubra” in the 1683 list of plants of Turku and its surroundings.

At Seili, dropwort grows in the rocky meadow by the side of the road to the quay, near the old sauna. This site has shrunk considerably during the past decades. Another small population by the side of the road to Vaarama villa has almost entirely disappeared. Dropwort has declined radically due to the near-complete disappearance of cattle pastures and the subsequent reforestation of the sites. This has also happened at Seili. 

Associate Professor Terttu Lempiäinen, Herbarium of the University of Turku

 

New Pangaea frontpage