Lyssna på strandkrypa
Strandkrypa
Lysimachia maritima
Strandkrypan hör till Själös ursprungliga flora, och är en av de vanligaste arterna på våra havsstränder. Själös enda nästan opåverkade växtlighetsområden finns vid berghällarna och strandremsor som landhöjningen nyligen torrlagt. Strandkrypan är en pionjärväxt på såna stränder, och är bland de första att erövra skär som höjts över havsytan och nya strandängar. Eftersom strandängar använts som betesmark i århundraden, har de utvidgat sig både mot havet och landet. När stängslet som utgjort gränsen till en betad strandäng inte flyttats trots landhöjningen, har alen inte kunnat ta över eftersom betesdjuren ätit plantorna. Detta har tillåtit strandkrypan att bilda stora bestånd. Strandkrypan sprider sig främst via flytande delar av stjälken, sällan via frön, eftersom de tål salt dåligt och har ännu inte helt hunnit anpassa sig till saltvatten. Strandkrypan pollineras av myror.
Bildkonstnär Kalle Hamm
Strandhäll
Själö befriades från isen först för lite över 11000 år sedan när inlandsisen sträckte sig fram till Yoldiahavet. När skärgården befriats från isens tyngd påbörjades en kontinuerlig, om än nersaktande landhöjning, vilket ledde för ungefär 5000 år sedan till att Själös första skär reste sig över (Östersjöns föregångares) Littorinahavets yta. Leran som under Östersjöns forna faser sedimenterades i hällmarkens sänkor skapade goda förutsättningar för bebyggelse och den blivande odlade landskapet. När leprakolonin byggdes för lite över 400 år sedan hade stranden redan dragit sig tillbaka till stället där de nutida vägarna går till prästgården och kyrkan, bredvid hällarna vid Fyren, och mycket nära stället för hospitalets trädgård. Kyrkan stod då på en skild ö som skildes från huvudön av ett smalt sund, vilket redan börjat fyllas i av ett smalt näs bestående av grus och sand som vågorna sköljde upp i öns skydd.
Nära kyrkan sticker en små strandhäll upp frän vågorna, dess yta slipad och ristad med räfflor av inlandisen. Den höjer sig sakta från havet, som en påminnelse om att vi fortfarande kan känna istidens närvaro även under ett människolivs tid. Räfflorna är ristade på en bergskedjas kärna vars smälta stenmassa stelnade för nästan 2000 miljoner år sedan. Bergstopparna har slitits ner under den ofattbart långa geologiska historien medan kontinentalplattorna seglat fram och tillbaka längs jordens yta. Klipphällen spricker medan den höjs, och räfflorna börjar sakta nötas samtidigt som de första växterna erövrar den nya, men fortfarande delvis av vågorna sköljda marken. Alltmedan flera hällar höjs och strandens växtlighet går genom sina successionsfaser breder sig skärgården ut och växer ihop med fastlandet – tills efter kanske tiotusentals år så stundar en ny istid och även denna av naturen berättade historia börjar om från början.
Docent Joni Mäkinen, Geografi och Geologi, Åbo Universitet
