Lyssna på blåstång

 

Blåstång
Fucus vesiculosus

Blåstång är en nyckelart på Östersjöns stränder. Den är en inhemsk art som antagligen spreds till blivande Östersjön då Litorinahavet nådde sitt maximala salthalt. Blåstång som lossnar från bottnet i stormar driver i land och bildar bruna vallar på stranden. Förr användes dessa som gödsel, eftersom de innehåller rikligt med bl. a. kalium och kväve.

Blåstång hotas av klimatförändringen, och den lider av ökad havstemperatur, övergödning och sänkt salthalt i havet. Blåstången har försvunnit från många delar av Finlands kust sedan 70-talet. Även Själös blåstångspopulation har försvagats de senaste årtiondena, såsom blåstången i hela Skärgårdshavet. Numera är blåstången livskraftig endast ner till två meters djup – det grumliga vattnet och ökad sedimentering hindrar blåstången från att växa djupare ner.

Blåstångskogar är ekologiskt betydelsefulla, eftersom de utgör ett viktigt habitat för många organismer i Östersjön. Till exempel har snokar blivit mer sällsynta, eftersom de lägger sina ägg i blåstångvallar på stranden. Blåstångvallar har kategoriserats som ‘starkt hotad’ i senaste rödlistning av naturtyper: de utgör alltså en naturtyp som löper mycket stor risk att helt försvinna.

Bildkonstnär Kalle Hamm

Steniga stränder

Istiden bildade grova moräner, steniga rev och steniga stränder i Skärgårdshavet som bjuder på goda växtplatser för tångskogar. Alger (till vilka tång hör) är de enda producenter som kan växa på stenig botten – de får näringsämnena direkt från havsvattnet genom bålen. De behöver alltså inga rötter, utan håller sig fast på sten med fästplatta, eller växer längs stenytan.

Tångbestånd frodas i den ljusa strandzonen, litoralen, och binder effektivt näringsämnen som rinner ut från landet, och koldioxid från atmosfären som biomassa. Tångskogen ger föda för en stor mångfald växtätande djur såsom märlkräftor, tånglöss och snäckor. Fiskar som kommer in till strandzonen för att äta eller leka trivs också i detta habitat.

Växtätare omsätter näringsämnen och kol i ekosystemet. De överför effektivt materia och energi till  högre nivåer i näringsväven. Herbivorin spelar en mycket viktig roll i havets litoralzonen, och betydligt större mängder kol cirkulerar på det här sättet än i landekosystem. Kretsloppen av materia binder de steniga strändernas samhällen till hela Östersjöns ekosystem.

Professor Veijo Jormalainen, Ekologi och evolutionsbiologi, Åbo universitet

 

Nya Pangaea startsida