Lyssna på druvfläder
Druvfläder
Sambucus racemosa
Druvfläder växer vilt i Sydeuropa och Centraleuropa, där den odlats som nytto- och prydnadsväxt sedan 1600-talet. I Finland är druvflädern en arkeofyt, vars tusen år gamla frön hittats i arkeologiska utgrävningar i Södra Finland. Numera är druvflädern en mycket vanlig trädgårdsflykting, särskilt i Södra Finland. Den är också en pionjärart, som sprider sig dit där utrymme för den uppstår. Druvfläder påträffas ofta på näringsrika ställen, nära avfallshögar, fähus och utedass. Därav har den fått dess folkliga namn på finska, “paskamarja” (skitbär).
Druvfläderns bär är milt giftiga för människan, men uppskattas av fåglar, som sprider dem till närbelägna skogar. Nuförtiden klassas druvflädern även som en invasiv främmande art. Den började i början av 1900-talet spridas från trådgårdar till naturen, där den bildar täta bestånd vilka hindrar skogens naturliga utveckling. På Själö har druvfläder planterats i huvudbyggnadens innergård. Inga trädgårdsflyktingar har ännu påträffats.
Bildkonstnär Kalle Hamm
Blomrabatten
Växtarter anses ofta antingen höra till ett ställe eller vara främmande där. Växtarter som förflyttats med människan från ett land eller kontinent till ett annat kallas för främmande arter, arkeofyter eller neofyter, medan växter som spridits från trädgårdar är trädgårdsflyktingar. Inhemska och ursprungliga arter, däremot, är växtarter som lever på det område som anses vara naturlig för dem. Dessa växter kan förknippas med nationallandskap.
Terminologin som beskriver vart och till vilket land växtarter hör kan ofta vara värdeladdad. Många arkeofyter uppfattas som positiva, t. ex. sådana som är uppskattade odlingsväxter. Men en art som klassas som en invasiv främmande art eller trädgårdsflykting uppfattas ofta vara hotande och en inkräktare, och den anses inte höra till Finlands natur. Bakom dessa uppfattningar finns tanken om att främmande arter och trädgårdsflyktingar kan hota arter som anses vara ursprungliga, och minska på naturens mångfald.
Man talar ibland om främmande arter och trädgårdsflyktingar som om de vore fiender, och ofta används ett språk som liknar det som används om oönskade utlänningar. Främmande växter kan ändå ofta anses vara kära och traditionella prydnadsväxter. Attityder till främmande arter har också förändrats: t. ex. så uppmuntrades finländare förr plantera vresrosor i sina trådgårdar, medan lagen nuförtiden kräver att arten utrotas.
I Själös gårdar och hospitalets innergård har man genom åren odlat olika arter som varit populära på sin tid, såsom druvfläder, syrener, löjtnantshjärta, brandlilja och pioner. Även blomsterlupinen har varit populär, men efter att den klassades som främmande art så har man börjat utrota den från ön.
Kulturhistoriker Heta Lähdesmäki, Åbo universitet
