Lyssna på skelört
Skelört
Chelidonium majus
Skelörtens ursprung går inte längre att finna, så länge och utbrett har människan den odlat. I södra Finland är den en arkeofyt, som anses ha importerats till landet senast på medeltiden av munkar. Den nämns redan i Gustav Vasas brev till garnisonen i Viborg 1556. Skelörten har spridit sig från kulturmiljö till lundar, stenjord och frodiga klippor. Skelörten användes länge som läkeväxt och för färgning; dess stjälke ger gulröd mjölksaft. Fröna har en utväxt som myrorna tycker om, och då de transporterar fröna sprids växten till nya växtplatser. Fröna kan säkert spridas ännu längre med hjälp av fåglar som äter myror, men den effektivaste spridningen har troligen skett med människans hjälp.
Bildkonstnär Kalle Hamm
Trädgården
Vid hällmarkssluttningen bredvid huvudbyggnaden, som förr var hospitalet, fanns på 1800-talet en trädgård. Vid sluttningen växer fortfarande växter som härstammar från hospitalstiden, såsom vita rosor och äppel- och körsbärsträd. På sommarn så kan man märka av doften av gult blommande praktlysing (Lysimachia punctata), som varit en traditionell prydnadsväxt i trädgårdar sedan 1900-talet. Växande bredvid huvudbyggnadens vägg hittar man den blåaktigt blommande kungsmyntan (Origanum vulgare). Växten förekommer naturligt i Finland, så den kan ha använts som krydda och läkeväxt redan vid leprakolonins tid på 1600-talet. Det kan även ha funnits mindre trädgårdar vid gårdarna på Själö, där nytto- och läkeväxter såsom kål, humle och örter har odlats. Bolmört (Hyoscyamus niger) var en av de viktigaste läkeväxterna från medeltiden ånda fram till vår tid. Den är mycket giftig, men uppskattades på grund av dess narkotiska effekt. En annan läkeväxt som fortfarande växer på Själö är flenört (Scrophularia nodosa), som användes till att mildra inflammationer och svullnader, och bota vårtor.
Arkeobotanist Mia Lempiäinen-Avci, Åbo Universitet
